kan du gö’ nå’t åt saken?

Det är så lätt att bli förbannad, gå igång. Sitta i stugorna och rasa över alla orättvisor.
Men ibland kan vi faktiskt påverka. Vi kan det. Även om det kan kännas hopplöst. Som i vårt fall där kommunen vill börja ”sila” biltrafik genom vårt kvarter. Vissa stunder känns det som att det inte spelar någon som helst roll hur mycket vi engagerar oss, läser på, tar diskussion, skickar in åsikter. Det är redan beslutat om än inte formellt. Vi känner oss små och överkörda. Får höra att vi inte kan vara egoistiska, utan ska tänka på de som bor några hundra meter bort och som måste kunna ta bilen rak väg in till centrum någon kilometer åt andra hållet. Bil. I stan. 2013.
Nåväl. Vi engagerar oss i alla fall. Det är vår förbannade skyldighet. Om inte annat har vi lärt oss en del om hur politik fungerar på lokal nivå.

Det finns även mindre påtagliga exempel där vi kan påverka.
Försäkringskassan. Alla svarta rubriker. Alla idiotiska beslut. Alla de som inte får stöd. Är försäkringskassan en bunt idioter?! Vi rasar. Sanningen är väl att idioterna är lika väl representerade på försäkringskassan som i samhället i övrigt. Och. Att fk styrs av politiska beslut. Så med din röst visar du vilken typ av samhälle du vill ha. Vilket även innefattar det system fk ingår i.

Många var vi som blev arga när det uppdagades att man kände till hur osäker byggnaden var där sömmerskorna i Bangladesh arbetade. Den som rasade. Där minst 620 krossades. Hur man tvingade in dem i huset ändå. Men vem är det som driver på den utvecklingen? Vem köper kläderna de syr? Kan vi konsumera mer genomtänkt och inte själva bidra till oetisk billig produktion? Jag är själv dåligt insatt. Men jag svor som en borstbindare över ansvariga där. När jag borde agera annorlunda här.

Nu ska pk-häxan äta fiskbullar och planera nioårsdagsfirande. Ibland ska man ha tur.

proud to be pk

Jag gillar den här killen.

förändra världen, anyone?

Filmen om Palme. Känslan att se den. Att fyllas av det han stod för. Att komma ut därifrån med känslan att det har hänt ofantligt mycket. Att röd politik är något så kapitalt annorlunda idag. Bitterhet. Vill inte känna bitterhet. Men vad ska det annars kallas?

Idag. Arbetarrörelsens dag. En man håller ett tal i Malmö. Redan innan talet hålls skriver media att det ska handla om förändringar för att underlätta ungas företagande. Det är socialdemokraternas partiledare som håller talet. Han som förväntas bli nästa statsminister. I Norrköping togs socialdemokraternas demonstrationståg bort. Amy Diamond uppträdde däremot. S har i år tagit fram en QRkod som leder till deras förstamajfirande på nätet. QRkod?

Valrörelse. Allt är en valrörelse. Det handlar om taktik. Du ska kasta skit på andra laget. Men du får inte vara för olik dem, för då får du inte deras väljare på din sida. Så blev Moderaterna Sveriges nya arbetarparti. Så förändrades även socialdemokraterna? Vi lever i en allt mindre ideologisk tid. Jag som tycker det känns obehagligt får höra av de som ”vet” att det gäller att anpassa sig när omvärlden förändrats.

Det är inte längre fokus på att förändra världen.

vårtecken

Ofodrade galonisar. Ibland utan jacka.

Öppet hus på Kulturskolan.

Brunt gräs som luktar gammal ost.

Växande velodrom.

Tröttheten. Den förlamande. Mitt i allt vårpiggelint.

tomt på hyllan i skafferiet

PK-häxan här. Nu igen. Hade tänkt leverera några moralkakor, men… Jag åt upp allihop själv! Lönnfet med magknip men så blev det. Glupsk som få.
Eller vänta. Kvällen är inte slut. Vem vet.
Gilla en bild på soldat som gullar med hund och jag gillar artikel om att Sverige exporterar mest vapen i världen. Till diktaturer. Vilket är ett brott. Enligt svensk lag.
Så osmakligt. Av mig.
Nu ska jag hantera fyraåring som planerar vedergällning. Tvillingsyrran har placerat imponerande snorkråka på hennes kind.
Konflikter, konflikter.

sluta gnälla – det är inte synd om oss

Jag har funderat mycket kring livsstil på sistone. På olika val och på att ta ansvar. Om möjligheter snarare än svårigheter. Både gällande resande i vardagen då ett gäng lokalpolitiker har fått för sig att det vore toppen att öppna upp för mer biltrafik genom mitt kvarter, men även gällande maten vi köper. Lagar. Ger våra barn.

Jag ruttnar inombords på statusuppdateringar på facebook i stil med att det är alldeles för svååårt att vara duktig och medveten. Det ska vara ekologiskt och det ska vara nyttigt och fair hit och dit och vem orkar liksom? Ba’.

Tänk om alla kunde tipsa om små saker som underlättar bland alla dessa val istället? Jag har en väninna som berättar varje gång hon hittar ekologiska varor som är lika billiga som de icke ekologiska till exempel. För hon är så trött på alla som hävdar att det är för dyrt. Fler sådana tips tack! Visa mig fler möjligheter. Sprid inte attityden att det är omöjligt, för det är det banne mig inte. Visst, det krävs lite tänkande, och du kanske får ge det lite tid i början. Men det är ju för att allt för få tänkt till som vi står inför en galopperande klimatsituation. Och för dyrt? Behöver det vara det? Kan du ändra andra inköpsvanor? Kan du planera dina inköp? Skriva veckomatsedel och köpa det du vet att du ska äta är ett sätt som bidrar till lägre matkostnader och ger utrymme för mer kostsamma men bra val i matväg. Med betydligt färre kemikalier. Att helt enkelt avstå vissa saker för att köpa genomtänkta saker en annan. Och du behöver inte bli 100 % kunnig över en natt. Ta en vana i taget. Lägg på fler och fler. Det går. Pissa på attityden att det är omöjligt!

Jag instämmer även med Sara att det ju vore föredömligt om våra matbutiker kunde engagera sig i detta. Ge oss kloka råd. Vissa på hållbara alternativ. Lyft fram dessa varor. Det vore ju ett tacknämligt alternativ till megaskyltar om billigaste utländska fläskfilén (där du får en antibiotikakur på köpet). En annat tips, förutom Saras kloka blogg är En lagom dos grönt, där de testar och skriver om miljövänliga varor och tjänster. De har ett nyhetsbrev som är toppen. Årligen korar de Sveriges bästa gröna bloggar. Följ en en period. Ofta hinner man inte följa allt. Men lite inspiration?

Ett vanligt tips till den som vill ta ett första steg, som tröttnat på det dåliga samvetet och vill börja göra genomtänkta val är fem ekologiska val som Naturskyddsföreningen tipsar om:

– KAFFE eftersom bekämpningsmedlen dödar djur, natur och människor, medel som är förbjudna hos oss. Dra ner på en kopp om dagen och du har råd.

– BANANER OCH VINDRUVOR eftersom de är hårt besprutade med massor av olika gifter. De behöver man inte köpa dagligen och torde därför kunna bytas ut även om det kostar några kronor extra? (Med druvor följer även vin och russin).

– MEJERIPRODUKTER För att du ger djur och natur i Sverige bättre förutsättningar. Och regnskog skövlas inte för att ge svenska kor billig mat.

– KÖTT Ekologiskt, svenskt och kanske även mer sällan? Dryga ut köttfärssåsen med mer av annat om den ekologiska färsen känns dyr?

– POTATIS Den svenska gröda som besprutas mest.

Vad vill du säga till dina barn och barnbarn när de frågar varför vi inget gjorde? Vi hade all kunskap. Vi visste. Så ge klimathotet fingret. Börja idag och fortsätt imorgon.

livet åter

Jag har äntligen fått in mina böcker från förrådet. Äntligen har processen med hus och fix kommit till att sätta upp bokhyllor. Maken har kånkat in kartongerna, jag har packat upp. Under ett par timmar var jag ensam hemma och fixade. Anpassade höjd på planen. Grupperade. Ändrade. Och. Plockade upp en efter en. Minnen. Ett gäng köpta i Paris. Någon i biblioteket i Söderhamn. En drös inför semestrar. Några hade jag med mig hemifrån. Många köptes när jag läste litteraturvetenskap. Andra kan jag inte för mitt liv begripa var de kommer från. Jag tycker om allihop. Censurerar inte.
Mysrysare! Tänk när jag som tonåring plöjde tiotals mysrysare. Det var ju en jätteviktig del av min läsarutveckling. Liksom Stephen King-perioden. Ska jag gömma undan dem nu? Ska mina barn inte ha dem tillgängliga när de ska ligga timvis med kramp i armarna och frusta åt äckligheterna?
Jag ogillar pekpinnar kring andras läsvanor (även om jag verkligen tycker vissa skriver dynga). Att boken om Madonna står bredvid den av Dagerman är inte konstigare än att de utgör viktiga perioder i mitt liv. (Och jag läser hellre om den om Madge). Ingen av dem är viktigare än den andra. Jag kände inte annat än förakt för killen i min litteraturvetenskapklass som blev så glad över att hitta en bok han tyckte var snygg att visa upp i bokhyllan. Kvasiintellektuellt tönteri!
Han har nog inte Åke Catos debutroman i sin hylla. Den måste jag ju för övrigt läsa snart. Tills vidare får den mysa bredvid boken om schizofrenibehandling.
Jag har sorterat böckerna efter höjd. Det är prio ett. Sedan kanske jag ställer dem i någon mer ordning. Tills dess polar Mao och Lehane, Stalin och Clintan. Den gamla boken om Hvad varje qvinna bör veta ställdes dock medvetet ihop med Strindberg.
Tyvärr orkade inte ryggen mer. Arbetet får återupptas snart igen.
Huvudsaken de är här allihop.

om de livsviktiga traditionerna

Den senaste tiden har jag varit ledsen, besviken, arg och indignerad. Det förekommer så mycket otäckt, skrämmande och trångsynt beteende. Jag menar, att vuxna svenskar RASAR över att Walt Disney äntligen börjar sanera sitt stereotypa och fördomsfulla uttryckssätt riktat mot våra barn, ska det vara något gemene man blir upprörd över? Att ett barnprogram uppdateras från en förlegad tids människosyn borde uppskattas. Men icke. Då vill vuxna värna om traditioner. Traditioner.

Vilka fler traditioner vill vi värna om? Vilka andra förändringar där traditioner brutits har varit allt för omvälvande för den vita, socialt skyddade befolkningen?

Ja, för någon vecka sedan upplyste Nerikes Allehanda oss om att en lärare i en klass på en skola i Laxå ville förbjuda pepparkaksgubbar i luciatåget. Det var inte Skolverket som gick ut och tvingade samtliga landets lussetåg. Det var EN lärare (på en skola som efter detta mottagit mordhot). Detta startade ett krig. Kriget om traditionerna. Ett krig där fienden, den ensamma läraren på en skola i Laxå numera har drygt tjugo Facebook-grupper och dess anhängare mot sig. Grupper där man använder en retorik som anger att pepparkaksgubbetraditionen är hotad. Där man värnar om pepparkaksgubbarnas fortsatta existens. Där man piskat upp en stämning som vill mena att de är hotade, pepparkaksgubbarna. På grund av en ensam lärare i Laxå.

Jag är bekymrad och oroad över hur till synes sansade människor dras med i detta. Hur man gillar en grupp på Facebook utan att vara kritisk och fundera över vem som ligger bakom, vems intressen man förmedlar och sprider. Det är ju ingen hemlighet att SD vill värna ”svenska” traditioner av detta slag, och gärna vill få allmänheten att tro att hotet är stort och massivt.

Är det då så farligt att garva åt en tecknad svart docka i ett barnprogram? Att för faaaaan få säga negerboll? ”Det har vi ju alltid gjort”. Herregud. Spänn av. Kom inte och förstör det trygga invanda, gemytliga, mysiga här. Bevara våra svenska traditioner!

Det är inte jag som vit svensk som avgör det. Det är upp till den som blir kränkt. För Disneys figurer är kränkande. Den svarta dockan är en pickaninnydocka. Pickaninny (eller blackface) är en välkänd rasistisk nidbild som vill framställa svarta som slöa och dumma individer som mår bra av ett kok stryk och av naturen tillhör lägre klass. (Känner ni igen järnrörsjargongen?) En nidbild från den tid då vi i Europa hade en numera välkänd herre som vann räddhågsna och traditionstörstande tyskars förtroende att på sikt gasa ihjäl judar och andra som inte passade in i deras bild av den traditionelle samhällsmedborgaren. En tid då man missnöjesröstade fram förtryck. Då man hysteriskt värnade tradition, oavsett vad traditionen stod för.

Vi sitter i våra skolbänkar som barn och lär oss att det aldrig aldrig kommer att hända igen. För vi vet ju idag varför det gick som det gick. Då.

glad när tillfälle ges, beundransvärd

Ja. Som sagt. Hon är väldigt pigg de stunder hon inte har ont. Och gamla vanliga glada, roliga, kvicka, pigga, humoristiska och fantastiska lilla E. Nyfiken och positiv.
Ni kan ju föreställa er att komma in på akuten en fredag kväll med henne, som hoppsastudsade, undrade när hon skulle träffa doktorn? Tack och lov tas mammors oro på allvar, och när de såg hennes ben var vi överens. Och lika charmade allihop.

Henoch Schönleins Purpura

Ja… Var ska jag börja?
Ligger här och konstaterar att ännu ett av våra barn nu drabbats av sjukdomen som heter så. Helt otroligt. Den ska inte vara ärftlig, men kanske har enäggstvillingar samma förutsättningar även här?
Vad det är? Ja… Det är en vaskulit sjukdom, små blodkärl blir inflammerade. Den bryter ofta ut i samband med annan virus- eller bakterieinfektion i kroppen (lilla E har halsfluss) och ger utslag på benen som ser ut som massor av svullna blåmärken, Purpura. Den ger ledvärk i framför allt knän och fotleder som även svullnar. Magont eftersom kärl i tarmen inflammeras.
Allt detta har lilla E. Av och till kan hon inte gå utan får bäras. Av och till är hon superpigg och passar då på att vara busigare än vanligt.
Det vi oroar oss för är värre invärtes påverkan. Och att det blir bestående men. Det är tack och lov ovanligt. Från och med måndag morgon börjar en ny resa av uppföljningar på barnkliniken. Förra gången, för drygt fyra år sedan, med lilla M (som tillfrisknade blixtsnabbt) och nu med lilla E. Förra gången liksom denna hade barnöverläkare jour när vi hängde på akuten sent om natten. Och återigen mötte vi uteslutande personal som får högsta betyg i bemötande.
Nu ska vi bara vara. Så gott det går.
Länk till mer professionell information finns här.

pausa

När jag var liten var en räkmacka på Domusrestaurangen i Karlskoga bland det finaste jag kunde få. I klass med kinarestaurang. Och jag tycker fortfarande det är fantastiskt gott. Mycket godare än kinamat, som inte alls känns lika exotiskt och kittlande för mina smaklökar längre. Idag tar jag dessutom en kopp kaffe till mackan, vilket är mycket godare än kall dryck.

På serveringar belägna på sjukhus och lasarett finns nästan alltid räkmackor. Så när jag åker runt och träffar studenter och handledare passar jag på ibland. Jag går sällan till personalmatsalen. Brukar sitta och titta på folk. Hör ibland historier, upplevelser. Personer som diskuterar hur de upplever vården som patienter eller anhöriga. Den gamle mannen som skjutsats ut i rullstol och fått träffa sin hund. Som drack kaffet jättefort och bad hustrun ta med honom ut en gång till innan han skulle tillbaka upp på avdelningen och pratsjuk rumskamrat. Det unga paret som bara såg på varandra och grät. Stilla gemensam gråt. Alla de som sitter ensamma som jag. Kanske fantiserar de som jag om varför jag/vi är där. Är vi patienter? Anhöriga? Kliniska adjunkter?

det är så enkelt men i perioder så svårt

Barnvakt är oslagbart. Nästan. Det är befriande att få tid att bara göra det man själv vill.
Men imorgon ska jag göra det som verkligen ger energipåfyllnad. Hänga med mina ungar. Här hemma. Inga tider att passa. Inget att vara på väg till. Inga måsten som påverkar vad vi ska göra, som begränsar.
Älskar’t. Lugnt tempo hemma. Det är sättet som funkar bäst för mig när jag behöver varva ner och fylla på med energi. En win-win eftersom det barnen uppskattar mest är precis samma sak. Tillgängliga föräldrar här och nu och utan uppdrag och tider att passa.
Bäst att sova.

yr

Inget, och jag menar inget, kan få mig att ändra uppfattning angående att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Och då får jag väldigt svårt att vara förstående inför påståendet att man kan rösta på dem utan att själv vara rasist. Så hur förklaras att ickerasister röstar på Sverigedemokraterna? Jo. Det gör man av missnöje. Istället för att rösta blankt röstar man på Sverigedemokraterna. Missnöjet är stort med S och M och deras invandringspolitik. Invandrarna behandlas så illa som det är idag, att det enda logiska blir att rösta på Sverigedemokraterna.

Och – det anses fullt begripligt. Av personer som ALDRIG skulle rösta på Sverigedemokraterna.

Jag är yr.

totalt ointressant blaj men ändå satans viktigt

Alltså. Spotify. Det är ju himla bra grejer. Men det är urbota korkat också. Och smart.

Vad? Jo, genom att be spottan skapa ”radio station” utifrån min lista med favoriter (som är ganska ny och under ständig påfyllnad) väljer spottan låtar/artister den tycker liknar min musiksmak. Och det har verkligen gjort bra grejer med listan. Jag har återupptäckt glömda favoriter.

Men. Där blir fatala misstag också. Joy Division, the Smiths och the Cure. Nänänä. Sluta tjata om dem, snälla. Jag får rysningar och minns mig själv i svart, tight polotröja och inte ens då gillande just dessa hyllade band. (Jag kommer ALDRIG passa i tight polotröja. Mitt utseende kräver HALS).

Not my bag. Not at all.

Men som sagt. Många tillägg har det blivit. Och jag har lyssnat på massor av Iron Maiden, Judas Priest och annat götta som inte kommer med, men som ju är fint som snus ändå.

Kanske dags att skapa en lista till?

Uppdatering:

Jag har dessutom inte lyssnat så här mycket på Blur på åratal. Bara en så’n sak. När jag börjar skriva böcker om psykiatrisk omvårdnad ska ”lyssna på Blur” finnas väldigt högt bland hälsofrämjande åtgärder, just sayin’.

om att vara en människa

Igår såg jag ”Så mycket bättre” där min stora idol Olle Ljungström var huvudperson. Idag hyllas alla artisterna för sina versioner av hans briljanta låtar. Jag sitter här och bara hoppas hoppas att inte dessa versioner blir tongivande. Jag önskar att fler än min svägerska letar reda på Olles låtskatt och börjar lyssna.

Förutom hyllningarna har det pratats en del om droger. Om hur stort hans drogmissbruk varit. Om att även han är en så’n.

Det finns få saker jag är så allergisk mot som när människor talar om missbrukare/droganvändare eller vad ni än vill kalla dem med ansatsen att de inte är som vi. De är människor. De använder droger. De är beroende. De är varken bättre eller sämre än du och jag. De är människor. Precis som du och jag.

Ibland har jag stött på någon i mitt arbete som även den distanserat sig, ansett sig bättre än de personer vi vårdar. Inte förstått att genom just den attityden har man diskvalificerat sig själv. Som medmänniska. Ofta är personen inte medveten om sin inställning. En medvetenhet som kräver kunskap och engagemang. Viljan att fejsa sina egna svagheter.

Det är inte så att Olle ens under en period av sitt liv bara var en som sköt heroin. Han var fortfarande en människa, precis lika mycket som du och jag. Bara förbannat mycket bättre på att skriva texter än vi någonsin kommer i närheten av.

Förminska honom inte till en före detta missbrukare. Upphöj honom för det vackra han gör. Inse att även du har lika briljanta sidor och lyft dem du med. Vi är alla förebilder.