another day in paradise

Idag var jag på Lindesbergs lasarett. De har inte någon glasgalleria som usö. Thank God. Det är litet och fint. Liksom varmt. Människorna pratar så fint också. De låter snälla.
Istället för att ta lunch i personalmatsalen gick jag till cafeterian. Jag köpte mig en kaffe, en räkmacka och en punschpokal. En klassiker x3 som jag bar till min plats på blå plastbricka. Medan jag åt glodde jag på folk. På sjuka människor som rullats i rullstol av anhöriga till cafeterian. De åt räkmackor och drack kaffe. Några punschpokaler såg jag inte till. Kanske lite vågat. Komma tillbaka till avdelningen och lukta sprit. De satt där i cafeterian och pratade. Om vädret. Om hur hunden mådde där hemma. Och så var de tysta.
Sedan tog jag bussen tillbaka till Örebro och usö. Tillbringade resan med botaniserande bland gamla dängor på Spotify. Tvingade mig själv att minnas låtar jag glömt, som inte finns i mina playlists. LOK, RUN DMC, Bomb the bass. Läste Fredrik Backmans twittrande och skrattade högt.
Hade en liten stund över när jag kom fram och gick en promenad runt sjukhuset. Solsken efter regn. Krispigt. Massor av vårtecken. Grönt. Klart.
Ikväll har vi lagat cheesecake. Det är knytkalas i sonens klass imorgon kväll. Mat, uppträdanden av barnen och lite disko i klassrummet. Döttrarna tokladdade.
Imorgon tar sonen med skrivläxan en dag för tidigt. Så taggad! Man fick strunta i ord/djur på q, x, w till exempel. Men inte vi inte. Vi har googlat och skrattat oss halvt fördärvade över alla konstiga djurnamn. Och 99% av dem var fåglar.
Nu ska jag sova bort nyanländ förkylning!

22. Your academics

Nioårig grundskola.
Treårig samhällsvetenskaplig gymnasiel i n j e med bildestetisk inriktning.
Lite komvux.
Två terminer franska på universitetet la Sorbonne i Paris.
En termin litteraturvetenskap på Örebro universitet.
Två terminer filmvetenskap på Örebro universitet.
Tre år på sjuksköterskeprogrammet på Örebro universitet.
Två år på halvfart på vidareutbildningen till specialistsjuksköterska i psykiatri, magisterexamen, på Karlstad universitet.

Och vem vet vad mer det blir innan jag är nöjd?

många åsikter. mycket kunskap?

Ser på Twitter och på nyheterna att det pratas mycket adhd idag.
Jag ska inte bli långrandig. Det viktigaste för mig just nu till de som inte vet det men behöver veta det:
Man behöver i n t e ha en diagnos för att få hjälp och anpassning i skolan utifrån sina behov och svårigheter. Men. Många skolor har ont om resurser. Men. Skollagen är väldigt tydlig.

Våra barn väljer inte själva sin arbetsmiljö.

9. How important you think education is

Ja, det beror väl på. Vems utbildning?

För egen del anser jag det vara oerhört viktigt att ha rätt kompetens för det jag gör. Och ja – min arbetsgivare har bekostat en specialistutbildning åt mig. Men jag känner ingen landstingsanställd som har tid schemalagd att läsa senaste forskningen angående det man jobbar med. Skämmes. Men det ingår i vårt uppdrag att arbeta evidensbaserat. Jorå.

Och – besöker jag akuten vill jag gärna träffa en utbildad läkare istället för en utklädd snickare. Så då är det också viktigt. Och i likvärdiga sammanhang. Läkaren får gärna hålla sig borta från renovering av mitt hus.

Men. Jag har träffat tillräckligt många högutbildade korkbollar, och medelutbildade människor utan sunt förnuft för att begripa att i vissa fall hjälper det inte hur utbildad man är. Vissa blir aldrig lämpliga. Vissa lär sig aldrig tänka självständigt. Vissa blir man bara galen på.

Och det finns en jäkla massa människor som kan och gör en hel del som är väldigt viktigt, men som inte har hög utbildning. Människor jag högaktar.

Men. En sak som jag blir mer och mer intresserad och engagerad i hur den fungerar, det är grund- och gymnasieskolan. Dels för att jag kommer i väldigt mycket kontakt med den världen via mitt jobb, dels för att jag har barn i skolan numera. Och. Jag är bekymrad. Inte så mycket för mitt eget barns skull. Men för det jag upplever i jobbet. I dagens skola ska i stort sett alla barn och ungdomar kunna gå. Enligt skollagen ska undervisningen anpassas efter individuella behov. (Och det behövs ingen diagnos för att få anpassning!) De patienter jag jobbar med har samtliga stora behov av anpassning i skolan. Det görs i varierande utsträckning. Det är väldigt olika beroende på vilken skola och vilken kommun de tillhör. Det går en väldig massa barn i skolan som inte får den hjälp de har rätt till helt enkelt. Och. Hur tror ni det går för dem? Tror ni de seglar genom skolan med självförtroendet i topp? Tror ni de känner sig som en viktig del av det sammanhang de tillbringar största delen av sin vakna tillvaro i? Tror ni de får chansen att lägga grunden till ett liv med känslan att jag kan, jag vill, jag ska?

Jag jobbar med barn med neuropsykiatriska funktionshinder. En starkt växande grupp barn. (Varför den växer så diskuterar jag gärna en annan gång). Den har vuxit ganska länge. De här barnen är inte ovanliga i svenska skolan. Men. Om jag inte är helt felunderrättad ingår inte deras problematik, och hur de hjälps på bästa sätt, i dagens specialpedagogers utbildning. Intresserade specialpedagoger ser till att skaffa kunskapen tack och lov.

Jag vet. Jag vet att skolan vill hjälpa dessa barn. Jag vet! Jag vet att det inte finns resurser. Jag vet. Men det gör mig totalt vansinnig emellanåt. Eller totalt bedrövad och sorgsen. Att det skrivs åtgärdsprogram och pratas om vad barn behöver. Men att det i vissa fall sker nada. Det är en skam mot våra barn. Jag träffar underbara ungar i mitt jobb. Och de kan vara underbara när vi skapar förutsättningar för dem. Ingen unge är besvärlig utan anledning. De gör så gott de kan. De förtjänar att få göra sitt bästa.

Och snälla – skäll inte på ett ”besvärligt” barn. Det enda det bidrar till är ännu lite mer börda att bära. Ännu lite mer naggat blir självförtroendet. Ännu lite mer inser barnet att det är dåligt. Att det inte duger. Inget av dessa barn har någonsin kunnat skärpa sig. Hade de kunnat det hade de gjort det för länge sedan. Hade skäll hjälpt hade de varit så välanpassade att det varit fånigt. För skäll vet de vad det är, jag lovar.

En jämförelse – skulle ett barn med grav synskada tillåtas gå genom sin skolgång utan hjälpmedel och anpassning? Ett med rörelsehinder? Skulle de och deras föräldrar ombedas skärpa sig och försöka göra sitt bästa?

Svävade jag iväg och kom ifrån ämnet? Skiter jag i iså fall. Detta är viktigt.

sju år och lika virrig som någon annan väldigt virrig jag känner och som är nära släkt till honom om man säger så

Min svärmor hämtar våra barn varje torsdag på dagis/fritids. Att jag var hemma och 99 år gammal denna torsdag utgjorde inget undantag från den regeln. Hon hämtade dem ändå. Jag drog därför av mig sjuklingpaltorna och klev in i välbehövlig dusch och fixade fika till de kom hem.

Jag letade också efter sonens gympakläder eftersom han har tennisträning på torsdagar. Insåg att jag inte sett dem sedan fredagens idrott. Kom de med hem då? Ringde lejonpappan och frågade om han mindes eftersom sonen följt med kompis hem och hämtades upp där. Nä. Ingen hade sett gympapåsen. Den var ny, och kläderna bara använda några gånger de med.

Frågade Mr sjuåring medan vi fikade. Han hade ingen aaaning. Svärmor undrade vad det var för en gympapåse. Jag beskrev att den var svart och… ”Det står SPORT på den med gröna bokstäver!” utbrast sonen ivrigt som om detta var en sensationell påse plötsligt. ”Eh… Ja.” ”Men herregud mamma! Den har ju fröken hållt upp flera gånger och frågat vems den är ju!”

Jo tjena. Att jag visat honom nya påsen, att han plockat upp sina kläder ur den och sedan stoppat ner dem igen före och efter idrotten, det är ju ingen garanti för att han faktiskt ska förstå att den fortfarande är hans när den ska ner i väskan/upp på kroken?

Note to self: nu ska alla barnkläder slängas ut ur garderoberna och märkas. Slut på märkakläderslarvet. (Fast påsen var märkt. På en liten vit tvättlapp i botten, under kläder och handduk dårå).

och den största kaffetermosen på mötet hade jag med mig också, jag är vidrig

Föräldramöte. Bra grejer. Viktiga grejer. Och vad händer? Jodå. Lejonmamman anmäler sig frivilligt till att bli klassförälder OCH representant i skolrådet.

Sedan hem. Svida om. Ut och springa i regn.

Det är helt ok att hata mig. Jag gör det bara för att få blogga om det och länka på fejjan så alla ser hur duktig jag är.

Egentligen är jag höstdeppig och vrång. Och borde skärpa mig på alldeles för många punkter.

Men det gör jag inte. Jag tar en dusch och kryper ner med Ajvide Lindqvist.

en bra dag

Ok. Jag vet att man ska vara förutsägbar och fyrkantig med barnen. De ska veta vad som gäller, det skapar trygghet.

Men. De uppskattar sannerligen små skutt utanför vardagsramarna då och då. Som att få lov att gå på en ÖSKmatch som börjar 19:00 när det är skola nästa dag.

Idag har för övrigt den lycklige fotbollsnörden börjat ettan. Fått bänkplats bredvid en mycket söt liten klasskompistjej (som flinade och berättade för mig att man INTE får viska rätta svaren till varandra). Och lagt iordning sina skrivböcker, pennor och sudd. OCH räckt upp handen och berättat att han redan kan läsa. Och räkna gånger. Vilket är exakt vad jag räckte upp handen och sa min första skoldag.

Jorå. Han är min.

Hoppas verkligen skolintresset och vetgirigheten består.

Lägger ner nu, innan det blir alltför smetigt.

stava

Varför är det så viktigt att kunna stava?

Men HERREGUD.

Det är nå’t slags epidemi. Tydligen har datorer och vårt intima umgänge med det engelska språket varit stora negativa inverkare på svenska befolkningens förmåga att kunna stava när de använder sitt modersmål i skrift. Har jag hört. Om jag tror på de teorierna? Nja. Om det har att göra med att svenska skolan gått från bäst i världen till medioker? Nja.

Helt bedrövligt är det hur som helst. Och – hur kan man inte bry sig? Hur kan så många skita i att när de skriver ser det puckat ut? Hör det ihop med ett ointresse av att framstå som normalbegåvad?

Jag har tre barn som ska ta sig fram i detta träsk. So help me God.

 

skriv om att stava

ibland måste man köra på, saktar man in vinglar man ner i diket?

Två år.

Mina studier pågick i två år. Alla frågade hela tiden hur jag orkade, om det inte var jobbigt? Jag avskyr den typen av frågor och jag avskyr att känna efter om det är jobbigt. Och. Jag hade kul. Det var så bra. Det har gett mig massor och jag är så ivrig att få använda allt det jag lärt mig. Allt vi läst, alla fakta, allt det som bakats ihop med den kliniska erfarenhet och verklighet jag stått i parallellt med studierna. Allt den yrkesmässiga handledning vi samtidigt fick av bästa bästa Bert gav. Det har gett mitt yrkesmässiga jag en otrolig skjuts framåt, uppåt.

Men nu när det är över. Nu tänker jag.

Hur fan orkade jag?

Det är så rätt med semester. Jag vill bara skrota. Jag vill njuta av att vara ledig med barnen här hemma, runt knuten. Orkar inte med några stora projekt. Kanske senare på semestern. Kanske.

Nu ska vi bara vara.

fast lite skolk har väl inte dödat nå’n?

Har gett min son ledigt från lekis idag. Och glömt att ringa och meddela skolan det.

Se där ja. Tillbaka på noll i duktighetsracet igen. Med en duns i golvet.

det gäller nog att inte slappna av alls kommande 8 veckor?

Läser om hur Ninne har det i maj och känner igen mig. Maj är galet. Varje år.

Vill inte göra något försök att bräcka. Bara visa att jag instämmer i att det verkar vara i maj allt ska ske?

Maj 2011:

v. 18: fixarkväll på skolgården, ÖSK hemmamatch, sonens sjuårskalas för polarna, fyra födelsedagar – osäkert om vi ska vara med och fira någon av dem

v. 19: sonen fyller och nära och kära firar, en födelsedag till som ska firas, lejonmamman far en snabbvisit till handledarna i Karlstad en förmiddag

v. 20: temaavslutning på skolgården, lejonmamman försvinner två dagar på nationella temadagar om adhd för sjuksköterskor, lejonmamman jobbar helg, lejonmormor fyller, uppsatsen skickas in till examinator, ÖSK spelar hemmamatch

v. 21: fem födelsedagar varav en firas – lejonpappan, lejonpappan drar på båtresa med jobbet två dagar, lejonpappan jobbar lördag, mors dag

Sedan fortsätter det i ungefär samma stajl till semestern börjar för mig på Midsommarafton. Juni fram till dess bjussar på två dagar i Karlstad då jag går upp med uppsatsen, två dagar borta med jobbet igen, jobbhelg, två födelsedagar till osv osv. Jo men så att.

Det kan bli så att jag passar på att sova ikapp på frissa- och bokcirkeltid. Eller så garvar jag åt alltihop. Förhoppningsvis morrar jag inte allt för mycket.

Uppdatering: fick just mail från fröken. Skolavslutning strax efter åtta på morgonen. Tar någon halvtimme. Med efterföljande fikakorg i gröngräset. På en torsdag. Torsdag som i en av mina två arbetsdagar per vecka. Som i fullbokad. Jo jo.

hommage

I mitt något stökiga och röriga bakhuvud surrar en radda blogginlägg som aldrig blivit av. Då och då poppar de upp som små idéer, men ofta under stunder då jag inte sitter vid datorn. Så har de förpassats till minnesbanken och skramlat runt ett tag. Tills ännu en promenad med barnen, cykeltur till jobbet, micropaus vid fruktdisken då jag inte kunnat föreviga dem. Ett av dem är min eloge till mina lärare i svenska.

Redan innan jag började skolan lärde min mor och min syster mig att läsa och skriva. Det påstås att jag läste som treåring. Och med en dotter som identifierar bokstäver redan innan treårsdagen kan jag nästan tro på’t. Jag älskade att knåpa ihop historier som barn. Ett av mina bästa alster är boken ”Snödroppen”. Där blandas roliga historier med klurigheter, pyssel och ett brandtal där jag ondgör mig över bilismen. ”Kringrullande dyngspridare” kallar jag dem och kräver omedelbart förbud och återgång till häst och vagn. Redan under mellanstadiet skrev jag min första insändare i den lokala tidningen och det blev sedan minst en till.  Dessa handlade om boforsaffären, var kritiska till vapenexport och finns citerade i Ingvars Bratts bok ”Mot Rädslan” för den nyfikne. Svenska var tidigt mitt favoritämne i skolan och framför allt stunderna då jag fick skriva egna historier. På högstadiet hette min lärare Birgitta och hon var snäll och ordentlig. Hon var tillåtande, om än inte någon sprudlande källa till inspiration. I nian bytte jag skola eftersom vi flyttade och fick ynnesten att undervisas av Elisabeth. Här snackar vi sprudlande! Hon var ett energiknippe och uppmuntrade den egna fantasin. Hon gav konstruktiv feed back.

Så, på gymnasiet hade jag turen att hamna i en klass som undervisades av Dixie. Dixie var lärare, journalist på NAs kulturdel och hade skrivit våra läroböcker. Redan på pappret var han således en idol, och det kunde mycket väl ha stannat där. Han kunde ha varit en introvert kuf utan förmåga att entusiasmera de hormonstinna ynglingarna med en tå i vuxenvärlden och de andra nio spretande åt alla tänkbara håll.  Tack och lov var så icke fallet. Dixie var en fantastisk lärare. En glad och hängiven personlighet full av iver att berätta de mest fantastiska historier. Lektionerna var svängiga, generösa och ivriga. När jag pratar med klasskamrater kan vi än idag referera till dem och skratta. Han hade förmågan att inspirera och sporra berättarlustan. Han lärde ut berättartekniker och jag bara gapade, svalde, blev aldrig mätt, ville höra mer. Jag minns särskilt när vi skulle recensera en bok och Dixie påtalade vikten av en stark inledning i texten, vikten av att fånga läsaren. Jag hade läst ”Garp och hans värld” och tänkte att scenen där Garps fru ger sin älskare oralsex i bilen på garageuppfarten, då Garp och barnen kommer hem i full fart och svänger upp på nämnda uppfart, då tragedin är ett faktum. Det. Det vorde något att inleda med! Men skulle jag våga? Jag laddade. Jag brände på utav helsicke. Jag gjorde en text precis så dramatisk som jag ville ha den, utan att hålla igen. Aningen gymnasienervig. Lite orolig att det inte skulle vara comme-il-faut. Men det gick hem. Dixie läste upp min inledning och mina klasskamrater lyssnade. Och jag visste. Jag visste att skriva något som andra läser, som fångar andras uppmärksamhet, det är en ynnest. Det måste vara det finaste man kan göra.

Tack och lov för min del var svenskaundervisningen uppdelad. Grammatiken och uppsatsskrivandet i en del och litteraturhistoria i en annan. Med separata betyg. Jag hade femma i den ena och tvåa i den andra fram till slutbetyget. Då lyckades jag spotta upp min tvåa till en trea. Det var en nagel i ögat på mig med den där tvåan, men jag kunde bara inte. De där antologierna var bara yada yada. Dikter och strofer som inte berörde mig någonstans, högtravande poem från fornstora da’r gjorde mig bara irriterad. Jag tog dock igen det senare, då jag läste litteraturvetenskap på universitetet. Lite äldre och med något lite mer entusiasm. Fast än idag har jag få exempel där poesi engagerat mig nämnvärt. Samma sak med litteratur skriven för långt tillbaka i tiden. Sorry, men där kör jag i diket innan jag fått upp farten. Det kommer nog aldrig bli min bag. Ett stort lysande poetiskt undantag där är dock texter skrivna av Kristina Lugn. Tillfället när jag hittade ”Hundstunden” i mammas bokhylla glömmer jag aldrig. Ett hallelujah moment. 

Så blev det nu av. Min stund av tacksamhet till de lärare jag mött. Lektionerna i skolans viktigaste ämne. Och varför just nu? Jo. Min svägerska har via facebook (snacka skit om fejjan och jag stryper dig) tipsat Dixie om min blogg. Han har kikat in. Jag är både stolt och lite skämsig. Tur att jag inte visste innan. Då hade jag säkert skrivit en hel radda bajsnödiga inlägg. Men nu. Nu har han fått se att jag har en son som inte kan skilja på ”han” och ”honom”. Skulle du fått för dig att kika in igen, käre Dixie så – jag ska ta itu med den saken i sinom tid, jag lovar!

lite avslappnat yrande

Jag läser Lottens blogg alldeles för sällan. Den är ju bara ett klick bort här bredvid, ändå blir det sällan av. Idag blev det av och som vanligt har jag haft kul.

Tänk om jag varit Daniel (också klickbar här bredvid). Då hade jag kunnat visa er min senaste tavla här och nu. Men nu är jag inte han. Jag är inte konstnär, tyvärr. Mitt senaste alster är en examinationsuppgift om utvecklings- och förändringsbehov och planering för desamma knutet till psykiatrisjuksköterskans ledarskap. Inte så tjusigt att ha på väggen. Inget jag får pengar för. Nä. Men den blev helt ok utifrån förutsättningarna, den där uppgiften. Den har sannerligen värkts fram stötvis. Med snor, halsont och sömn däremellan.

Och som vanligt vill jag bara göra annat när jag ska plugga. Jag har avvärjt fjorton blogginlägg, jag har surfat alldeles för mycket i tapetvärlden, jag har funderat över vad jag ska lyssna på när jag kutar framledes, jag har varit väldigt nära att sätta upp gardinstänger och gardiner, jag har avstyrt en hel del surf om ”vad som helst” och jag har nästan ringt en hel radda samtal jag absolut inte har tid med.

Jag har skrivit dagisscheman (men det MÅSTE man ju bara göra!), betalat några räkningar (jodå, det är också bra att ha gjort. Och när dosan börjar fungera igen går det riktigt snabbt), pratat med banken om dosproblem (ej medicinrelaterade, it!), mailat en rektor,  surfat ”vad som helst” i alla fall. Och ändå. När jag väl tar tag i det. När jag skriver. Då gör jag det supereffektivt. Jag blir preciiis klar i tid (denna gång faktiskt i god tid!).

Jag fattar ingenting. Idag har det knappt blivit stökigt omkring mig ens…

Jag är bra. Och hade jag varit mitt vanliga jag hade jag firat med något sött nu. Men jag har bytt ut mig mot ett ovanligt jag och har sockerförbud just nu. Förra måndagen inleddes två veckor utan socker. Ja, alltså. Utan sötsaker. Inget godis, inget fikabröd, ingen glass osv. Jag har nämligen upptäckt att jag blivit beroende. Helt sjukt. JAG! Beroende! Men jodå. Inget att skryta med inte.

Hur det har gått? Jo. Så fantastiskt mycket bättre än förväntat. Men det är värst när jag är ensam hemma. Som nu, när en påse Ahlgrens bilar brummar i skåpet. Öppnad och allt. Ingen skulle sakna ett gäng. Men nej. Nej nej nej! Igår åt barnen glass. Då var jag lite olycklig en stund. Men sedan ack, så stolt. Jag kan stå emot. Det låter ju urdumt när jag läser mina egna ord, men nu fattar jag vad andra babblat om när de beskrivit sitt sötsug. Jag har stått som ett frågetecken. Men. Med ett ihärdigt kämpande och mumsande har jag skaffat ett eget. Det har varit en kamp, men nu är det här. Än så länge.

Nu ska jag testa om man det är njutbart i lä i solen bara man pälsar på sig. Jag tar med den halva gula solen. Det är jag värd! En halvtimme eller så. Sedan hämta knotts som då sovit färdigt sin middagslur på dagis. Bäst jag skyndar mig. Vattkoppor härjar på dagis. Vem vet när jag får nästa tillfälle att njuta så?

22

Det här upprör mig.

Ja. Det är ju en jävla massa. Jag kan inte skriva om allt.

Något jag haft anledning att uppröras över är människor som sprider negativ energi omkring sig. Som gnäller, som försöker få med sig andra i gnäll, och som inte tar sitt ansvar och förändrar sin situation. Som BABBLAR och breder ut sig, men vägrar fatta att de är de enda som kan vända sin egen stek. Pestpaddor helt enkelt.

En annan sak som inte drabbar min person eller min familj, men som ändå gör mig ända in i h-vete vansinnig är att alla barn i svenska skolor inte får undervisning anpassad efter deras behov och förutsättningar. Här är jag INTE arg på lärare, vill jag påpeka. Men. Har du ett barn som har svårt att klara skolans tempo, krav och undervisning så ska du veta att du har laglig rätt att få anpassad undervisning för ditt barn. Barnet behöver INTE ha en diagnos. Det är barnets rättighet oavsett. Här hamnar just lärarna i kläm eftersom det inte finns resurser, men i stort sett alla lärare vill att barnen ska få undervisning de klarar.

Sverige är tillsammans med Österrike sämst i Europa på att ge papperslösa flyktingbarn vård. Där bryter vi mot barnkonventionen, FNs konvention om barns rättigheter. Stort Sverige, stort.

Min sexårige son blev nog egentligen inte så upprörd idag på Willys. Men ändå. Han hämtade en anställd, pekade på leverpastejdisken och sa ”Det finns inte en enda ekologisk leverpastej! Det tycker jag är dåligt.”

Framtiden ser ljus ut.