önskelista

Om någon skulle undra vad jag önskar mig i fördelsedagspresent tänkte jag faktiskt föreslå mig några saker. (Svärmor måste ha gått och blivit snurrig. Hon brukar fråga senast innan nyår. Å andra sidan hade hon inte koll på sin egen dotters födelsedagsdatum i år, så hon kanske ska ligga lågt för familjefridens skull.)

1. En katt. Jag vet. Jag får ingen. Men om jag någon gång, något år har varit så snäll att jag får en katt. Då vill jag välja den själv. På Spinnhuset.

– Helårsprenumeration på tidningen Skriva.

– Presentkort på barnvakt en helg då jag kan åka till nunnorna och maken kan göra något han får välja helt själv.

– De här örhängena. Matchande halsbandet jag fick förra året.

– Mat på Efesos.

Oj.

Nu ska jag skjutsa in oroväckande dåligt jästa semmelbullar i ugnen.

Uppdatering: fördelsedagspresent… Haha!

just när man börjar få lite användning av den där Bosse

I somras var jag lite trött på Bosse Rappne. Vem det är? Det är en trädgårdskunnig herre som samarbetar med Martin Timell i hans det där husfixarprogrammet. Eftersom Martin även samarbetar med apskatan Lulu skulle man ju kunna tro att Bosse är en ytlig, hård och kall man med för mycket läppstift och som talar om för folk att det ser för jävligt ut hemma hos dem, men det är han inte. Han är rätt reko säger de som vet.

Det lär finnas ett klipp där Bosse slänger uppsamlaren till gräsklipparen åt tjottahejti. Gräsklipp är jättebra näring. Gräsklipp som ligger kvar ger i förlängningen en jättefin gräsmatta. Knepet att bli av med mossa och annat man inte vill ha i sin gräsmatta stavas att ge gräset näring. Då slår gräset ut det andra (som kan vara mjukt och skönt att gå på om ni frågar mig, men när det gäller gräsmattan frågar ni bäst min man). Jag tror dock maskrosor är av en annan kaliber. De garvar nog åt gräsklippet. Typ.

Hur som helst. Min man slängde inte uppsamlaren åt tjottahejti. Men han ställde in den i förrådet. Innan dess hade han gett mattan någon annan slags näring. Och som den växte. Och som han klippte. Och som jag hatade Bosse Rappne. Hela jävla huset var fullt med gräsklipp från tre små par fötter. Och fötternas kompisars fötter. Något säger mig att Bosse inte har tre små barn.

Nåväl. Vi överlevde även detta.

Nu är det höst och löven faller. Vi har inga mängder precis, då föregående ägare av vårt hus var av åsikten att träd ska vara små och få. Men visst. Lite löv blir det ju. Om inte annat från grannar med lite mer normala trädgårdar. Jag vet ju Bosse Rappnes inställning här. Löv är gôtta för gräsmattan. De ska man inte räfsa bort inte! Möjligen, om det är ett tjockt lager, kan man köra över det med gräsklipparen. Men de bör ligga kvar. Det är den bästa möjliga försäsongsgödning gräsmattan kan få. Till våren bör det dock räfsas bort. Då behöver gräset sol. Han är ju bara för klok och i fas med naturen den där Bosse, va’.

Men vad gör då min man? Dissar Rappne! Och. Tycker att JAG kan räfsa löv på min lediga dag. Och. Medan min käft glappar utan ljud efter Bossedisschocken tillägger han ”det är bra motion”. Och flinar.

oprah

Snubblar över informationen att Jocke Berg är ett big fan of Olle Ljungström. HA HA HA. Ja. Skulle jag nå’nsin få för mig att bli musiker och textförfattare så skulle jag ju såklart bli extremt skitnödig, eftersom da maestro redan finns, eftersom jag aldrig skulle komma i närheten. Jag skulle verkligen vilja, men jag skulle – inte – lyckas.

(Ja, ja, ja. Han ÄR extremt framgångsrik, men jag tänker då aldrig säga att man är ett geni för att man är just det. Den stora massan har haft väldigt fel förr.)

Nog med bitchiness för idag. (Skulle inte tro det, men…)

Ok. Så hur gör vi nu då? Magkatarr och ONT i halsen. Blodomloppet på torsdag. Tips anyone? Idag är det springdag. Promenera?

Hösten är här. Jo, det är den visst det. Kalla mig närking om ni vill, men när man inte vill bada längre, då är det höst. BOOM vad den slog till snabbt och hårt. Har fullt upp med anpassningen till den. Gillar ju å ena sidan att rutinerna kommer åter, att det är nystart, att det gamla invanda känns nytt en stund. Å andra sidan har jag lyckats sjukt bra med ett soft liv utan min kalender. Sex veckor då jag knappt öppnat den. Barn som sovit länge på mornarna. Sol som skinit. Oräkneligt antal bad. Inga sjukdomar. Tonvis med vattenmelon. Föräldrar som taggat ner.

Hösten är annorlunda mot de två senaste så till vida att jag nu ”bara” ska jobba. Första arbetsdagen märkte jag inte skillnaden eftersom det var springdag för mig och lejonpappan och kvällen liksom ruuusade på. Andra däremot. Hämta barn-laga middag-äta-mysa-lägga barn-… ööööh? Oceaner av tid framträder. En ny bekantskap på jobbfronten konstaterade krasst dagen efter min nya vardagsupptäckt att ”du har ju varit sjuk i huve’t”.

Citerar som avslutning den andre av de två karlar (ollemannen och pimmemannen) som jag sprungit till, cyklat till, spelat för mina barn och skrålat av bara helvete till de senaste tiden. Och helvete igen – det har gjort mig till en bättre människa! 

Thåström:

Glöm allting som ni lärt er
glöm allting, det va’ fel.
Det va’ ni som blev som jag
inte jag som blev som er. 
…
Det är ni som e dom konstiga,
Det är jag som e normal.
Det är ni som e dom konstiga,
Det är ni som e som jag.

ännu en helg drog förbi

Jag har inget vettigt eller intressant att komma med. Jag är så trött att jag dånar snart. Ska plugga lite till sedan sova.

Helgen:

Fredag kväll var jag, maken och sonen på Behrn Arena och såg ÖSKs hemmadebut för säsongen. Sömnpiller som slutade med seger. Jag hade glömt cykelnyckeln hemma, låst cykeln och den fick bäras hem. Dumt av mig. Snällt av maken att bära.

Lördagen var jobbdag för maken. Sonen åkte först på kalas och sedan hem till sina farföräldrar. Jag och döttrarna rensade ut allt dött ur rabatter, slängde tillbaka grus från grusgången/garageuppfarten som vi skottat ut på gräset, åt lunch och mellis ute och hade allmänt gött. När maken kom hem åkte vi och köpte jord och kompostgaller. Hemma igen fixade jag med komposthörnan Gud glömde och maken tog ut vinterförvarade växter och gav dem ny jord, putsade till dem. Kepsen åkte av och lejonmammans nos blev röd. Hoppsan. Döttrarna hade tack och lov truckerkeporna på plats. Aftonen avslutades med snarkande lejonföräldrar. Försökte se en film i sängen. Ha!

Söndag var ingen vilodag. Jag har grundmålat sonens rum med två lager färg, vilket tog tiiid och kommer ge mig träningsvärk/stelhet i rygg, nacke och handled. Därefter fortsatt med komposthörnan. Det är fruuuset. Morr! Döttrarna har blivit av med bebisgungorna och fått läskiga storbarnsvarianter. Gungar försiktigt, försiktigt. Sonen loves it och gungar HÖGT. Han har varit på forbollsträning och överväger återigen att sluta. Hans ömma moder har klippt långhåriga kalufsen av honom. Vägrade dock gå med på kravet ”gör mig flintskallig”. Döttrarnas kattskräck har behandlats med hjälp av grannarnas kattyngling som besöker oss titt som tätt. Viktigt att lägga på nätet över sandlådan kvällstid såhär års! Och viktigt att mota fjolleriet hos de där två. Nu hetsar de varandra till flugskräck, nyckelpigeskräck… Nä nä små damer. Stopp! Så kan vi inte ha det.

Men. Detta var bara en liten avstickare. Måste läsa igenom alla intervjuer en gång till. Ska till uppsatsväninnan och jobba med innehållsanalys imorgon. Tror vi har koll på vart det lutar. Eller – så klart vi har!

Häpp.

för visst var det så bra som jag minns?

Visst är det märkligt med barndomsminnen. Med stämningar, ljud, dofter. Tidsmarkörer i en roman som slungar en tillbaka.

Jag får positiva vibbar av P1 på radio. Jag tycker det är jätteskönt som komplement till högttemporadio. Jag gillar båda, men P1 ger mig lugn. Jag har lyssnat intensivt de här sjukochpluggdagarna. Lite svårt blir det med plugg eftersom de avhandlar så mycket intressant. Och ibland får de bara babbla utan att jag lyssnar så engagerat.

Jag brukar då och då ha ambitionen att lyssna medan jag lagar kvällsmat. Kvartifemekot är perfekt då. Tyvärr har vårt hus begåvats med en relativt modern men extremt högljudd spisfläkt, så fast radion står en meter från spisen hör jag ingenting när skitfläkten måste på. Och på måste den.

I helgen lyssnade jag när jag fixade lunch. Radion stod på även när vi åt. Plötsligt undrade min man om jag är extremt väderintresserad? Öh. Va’?! Tydligen avhandlades inre Norrlands kommande väder synnerligen detaljerat sedan en kvart tillbaka. Meh! Jaha? Jag som alltid ondgör mig över hur extremt fjompigt det är med folk (företrädesvis föräldragenerationen) som är så upphängda på kommande väder fnös föraktfullt.

Tss. En sådan brist på k ä n s l a.

10

A men Guuud, vad trist. Här hade jag gått och laddat för att avverka några listpunkter och så ska jag skriva om vad jag har på mig. Örk.

Nåväl. Shoot. Svarta byxor från H&M, tunika från Indiska, yllestrumpor från ? och (bara för att reta min make och så syns den knappt) min reafyndmössa från Indiska à la stursk pensionär.

Vet ni hur svårt det var att få med allt på bild när man inte har en fotograf hemma? Sexåring vägrade vara behjälplig. Tvåochetthalvtingar tillfrågades icke.

Förväntas jag analysera detta nu, eller ska ni göra det? Ha ha ha. Good luck.